Allt jag ser är godisskålen på bordet. Jag vet att mina vänner sitter bredvid mig, men jag ser dem knappt och jag hör inte vad de säger. Tunnelseendet har slagit till. Jag är som besatt av de små söta bitarna. Tankarna snurrar: "Bara en bit till...", "Skulle någon märka om jag tar en näve godis till?". Det är omöjligt att stå emot! Jag smyger ut i köket där jag vet att det finns godis kvar i påsen...
Mat- och sockerberoende är fortfarande ett omtvistad ämne, men allt fler forskare anser idag att man kan bli beroende av socker. Precis som alkohol och andra droger stimulerar socker hjärnans belöningssystem. Vissa personer är födda med en känslighet i detta belöningssystem och kan därför bli beroende av socker. Jag är en av dem! Mitt belöningssystem fullkomligt exploderar när jag äter något sött och jag kan inte få nog. Socker är min drog!
Redan som liten var jag hopplöst förälskad i socker och snabba kolhydrater. Jag gömde och smög med maten. Jag rörde ihop kaksmet som jag slevade i mig utan att grädda: Jag snodde bullar ur min mammas frys och åt dem otinade. Jag knaprade knäckebröd i massor. Jag gömde godis och kakor på mitt rum. Med åren blev mitt sockermissbruk bara allt värre. Det var en ständig kamp i mitt huvud om att äta eller inte äta. Ett besök i mataffären kunde sluta med att jag kom hem med mängder av choklad, chips, glass och bröd. Men det stannade inte där... När jag väl ätit upp allt gick jag lös på det som fanns hemma i skåpen. Otaliga gånger städade jag undan allt sött där hemma, bara för att timmar senare finna mig själv ätandes ur soporna. Jag var besatt och hade total kontrollförlust. Efteråt mådde jag naturligtvis oerhört dåligt. Jag lovade mig själv ”Aldrig aldrig mer”. Ett löfte som jag kommit att bryta hundratals gånger :(
När jag en dag kom över boken ”Sockerbomben i din hjärna” av Bitten Jonsson föll allt på plats. Äntligen fick jag ett ord för mitt problem: Sockerberoende. Nu förstod jag att det inte handlade om dålig karaktär eller att jag inte försökte tillräckligt mycket. Ja, Attans vad jag har försökt!!! Men det handlade helt enkelt om biokemin i min hjärna, det handlade om mina gener och om mitt belöningssystem. Och kanske var det, trots allt, inte mitt fel.
Ändå dröjde det ytterligare 12 år innan jag sökte hjälp för mitt sockerberoende. Jag tänkte hela tiden att jag skulle klara det själv. Om jag bara ansträngde mig lite mer så skulle jag klara det. Jag provade allt; piller, pulver, viktväktarna, fasta, svält, raw food, LCHF, träning i alla former, byta bostad, kurer och hälsohem. Ingenting fungerade på sikt! Förr eller senare föll jag alltid tillbaka ner i sockerträsket och ätande. Vid 25 års ålder var jag totalt slutkörd. Jag hade ständig huvudvärk, pendlade i vikt, hade magbesvär, allvarliga ätstörningar, ångest och perioder av depression. Och skam! Jag skämdes så otroligt för mitt ätande, för att jag inte klarade av att hanetra en så enkel sak som maten. Jag skämdes för hur jag ljög, smög och smusslade med maten.
Vändningen kom när jag deltog i en intensivkurs för sockerberoende med Bitten Jonsson. Den kursen förändrade mitt liv. Där fick jag kunskap och verktyg för att hantera sockerberoendet. Jag träffade andra likasinnade och vågade för första gången tala öppet om mitt problem. Där kände jag för första gången hopp. En gnutta hopp för att det finns en lösning som kunde göra mig fri. Där tog jag mina första stapplande steg mot den livsstil som får mig att må bra. Idag, flera år senare, kan jag hantera mitt sockerberoende och mår bättre än någonsin. Jag har fått livet tillbaka!
//Evamma
